stovarblogg

Idag, söndag, var jag åter tillbaka vid Fjäll för att jaga.
Det blåste och snöade när jag kom fram till markerna och hade så gjort under hela natten och jag var ganska säker på att de få harar jag har på markerna inte varit upp på benen.
Däremot har jag som bekant gott om räv och dessa har Meija drivet 3 ggr idag.

Den första räven var nog stött för den gick iväg 800 meter direkt efter upptaget. Jag följde efter drevet och vår på plats efter ca en halvtimma och nu gick drevet i lagom stora bukter. Meijas skall varierade beroende på hur nära hon låg räven men är som jag nämnt tidigare inte lika tätt och varierande som när hon driver hare. Meija, som inte visste att jag följt efter henne på drevet avbröt drevet på räven efter 1 timma och 40 minuter och började gå hemmåt på bakspår.
På bakspåret satt jag och Meija blev glad åt att se mig och åt att få en bit mat från ryggsäcken. Minuten senare, stärkt av min närvaro ,stack hon åter tillbaka till räven och jag kunde se på min peijl att hon fortsatte precis där hon avbröt tidigare.

Meija gör en kort paus vid min ryggsäck för att sedan på nytt sticka tillbaka till räven för att fortsätta sitt drev.

Denna gång drev hon räven i 1 h och 30 minuter och jag tror faktiskt hon avbröt drevet för att hon tyckte att det var lagom för denna räven.
Som alltid kom hon tillbaka på sina bakspår (peppar, peppar) och vi började gå tillbaka mot det området där vi ställde vår bil på morgonen (2 km bort). När vi gått 1 km släppte jag Meija så att hon på nytt fick söka ut och det dröjde inte länge...
Efter att Meija sökte ut 10 minuter var nästa rävdrev igång och denna buktade betydligt mer än den första och faktiskt lite bättre klipp i skallet också vilket visar att hon låg närmre djuret längre stunder än under det första drevet för dagen.
Denna räv drev hon i 2 timmar och jag var mycket nära att komma till skott vid flera tillfällen. Hade jag inte varit själv i skogen hade vi säkert haft stor jaktlycka idag.


Drevet gick förbi 100 meter från mig där jag stod på pass.

Jag stod på pass (bilden ovan) och räven kom utom synhål på ca 100 meter från mig och gick över gatan.
Detta var ett av flera tillfällen jag var riktigt nära att komma till skott.


Här passerade drevet bara 40 meter ifrån mig ner i slänten dock utan att jag såg varken Meija eller räven...

Det sista som hände var att drevet var på väg rätt mot mig och jag tänkte att nu får jag min chans. 200 meter ifrån mig får Meija en kort tappt inne i en tätning och jag var beredd på att räven skulle komma var som helst och när som helst.
Räven satt och tryckte någonstans och på samma sätt som när en hare går låss blev det ett riktigt påstick. Jag fick då se att räven valde att snedda över en åker med Meija bara 100 meter tätt efter. Drevet gick nu rakt ut 900 meter och Meija släppte räven och kom tillbaka till mig på sina bakspår efter 2 timmars drev.
Jag märkte på Meija att hon var lite mör och vi påbörjade ånyo vår vandring upp mot vår bil.

När vi hade 300 meter kvar till bilen väljer Meija att hoppa in i en granplantering medan jag fortsätter upp till bilen. Under tiden jag packar in mina prylar i bilen hör jag på nytt att Meija tar upp.
Drevet snurrade runt i granplanteringen under 5 - 10 minuter och drog sedan iväg. Jag kunde se på min peijl att Meija släppte räven (jag såg spåren i snön) efter precis 700 meter och hon var otroligt trött när hon kom tillbaka och hoppade rätt upp i bilen och låg som en "kringla" i en grisblink.

Det skulle naturligtvis vara kul att ha med sig jaktkompisar i skogen, då skulle nog många rävar få bita i gräset (snön)...

Jag har för dåligt med hare på mina marker för att få Meija till den harpiska jag önskar. Därför måste jag finna harmarker i närheten av Karlstad där det finns åtminstone relativt gott om hare. Till den som kan erbjuda mig detta kan jag erbjuda jakt på ett jaktvårdsområde om 1650 h, utan några farliga vägar med mycket gott om både räv och rådjur. Det kan sägas att det aldrig varit något etablerat vargrevir här och senast någon såg en varg var för flera år sedan.

Det finns egentligen inga ursäkter att ta till...

Det sägs att en missbrukare måste erkänna sitt missbruk innan någon vändning till det bättre kan ske.
Därför kommer mitt erkännande nu, MEIJA DRIVER RÅDJUR!!!!

Natten till lördag regnade det konstant och tyvärr fanns väl inga nattslag (av hare) för Meija att ta på.
Mitt hopp stod därmed till rävjakt om inte Meija skulle till att springa rätt på någon hare under hennes sök.

Meija sökte ut bra men jag var orolig för att hon skulle ta på rådjur då det, i den spårsnö som fanns kvar, visade sig att det vara "knötjockt" med rådjursspår i hela skogen. De flesta spåren var också nattfärska och jag kunde inte riktigt glädja mig där jag satt  på min ryggsäck i strilande regn.

Meija kom tillbaka efter att sökt ut bra och tittade på mig med en blick som sa att det inte var någon idé och vi flyttade oss därför ca 600 meter för att göra ett nytt försök. 

Meija sökte ut igen och nu släppte hon väckskall och mitt hopp stod till räv vilken jag också sett mycket spår av denna morgon. Snart var drevdjuret i kapp och jag förstod att det var rådjur. Jag har nämligen lärt mig att Meija skallar mycket intensivt och varierande vid hare, grövre men ändå tätt på räv och glesare och grövre vid rådjur, detta drev var av den senare modellen.  För att vara säker tog jag min GPS och gav mig av till närmsta stället där jag kunde se både Meijas och drevdjurets spår. Tyvärr var det så lite snö kvar att det tog lång tid att hitta en plats där jag med säkerhet kunde konstatera att det tyvärr var rådjur.

Drevet drog iväg 1 km och Meija släppte inte sitt rådjur. Jag bestämde mig för att även om det blir det sista jag gör skall jag ta henne på bar gärning. Efter ca 20 minuter har jag tagit mig så pass nära som 200 meter från Meija och tar mig ett bra pass där en gammal granskog möter tätt granplantering med björksly.

Drevet kom rakt emot mig och jag gömde mig bakom en stor gran. Mycket riktigt kom det rådjur, Get med killing, vilka kom ända fram till mig. De såg mig inte bakom granen och kände tydligen ingen vittring och blev naturligtvis förskräckta då de fick ögonkontakt med mig inom 2 meters håll.

När Meija kom ut ur skogen kunde jag suga henne på bar gärning och hon blev mycket snopen över min plötsliga och mycket arga närvaro.



När Meija ändå driver rådjur får man ändå säga att det blev mycket bra avhyvling där Meija var mycket kännbart påverkad av husses utbrott.

Meija är ung och kommer säkert, med den jaktlust hon har, att driva rådjur fler gånger. Det viktiga är bara att jag är mer envis och uthålligare än henne så skall hon nog ledsna på dessa rådjur till slut.



Lägger ut en bild på Meija som unghund

PS. det som var lite bra idag var om möjligt att mitt nya GPS-halsband fungerade utmärkt DS.

Har under en dryg vecka haft problem med att hundenheten (DC30) till min Garmin Astro 220 stänger av sig.
Meija har varit duktig och hitintills kommit tillbaka på sina bakspår efter avslutat drev men det känns olustigt att inte ha full koll. I söndags lånade jag Ingemars hundenhet och jag behövde inte vara orolig...





Jag har nu skickat in halsbandet (i måndags) till Garmin och jag måste säga att deras supportsida på nätet samt deras telefonsupport är helt suverän. Kontakten med dem har minst sagt varit mycket positivt.
Jag har ingen förhoppning om att ha halsbandet innan helgens jakt tyvärr men får vara glad om den kommer innan nästa vecka är slut.

Denna bistra och kall söndagsmorgon var Ingemar, Meija och jag tillbaka på markerna vid Fjäll igen.
Vi valde att inte låta Meija söka ut direkt från bilen idag utan beslöt att ha henne i koppel tills vi kommit in i skogen en bit.

Tillbaka vid Fjäll, vy över ett kallt hygge där jag under fjolåret såg harspår.

Väl på plats släpptes Meija lös och hon försvann ganska snart efter att tittat till oss några gånger. Snart började Meija släppa väckskall och vi trodde att det snart skulle bli påstick på hare, räv eller i värsta fall rådjur. Hon fick dock stora problem då slagen gick in i en ung granplantering och bortsett från de få väckskallen hon tidigare släppt ifrån sig var hon nu helt tyst. Jag och Ingemar var förståss hoppfulla och trodde att ett upptag var i antågande. Därför blev vi lite besvikna när vi såg att Meija lämnade granplanteringen och nu gick tillbaka på sina bakspår. När hon var tillbaka där hon först släppte väckskall gav hon åter ifrån sig ett skall.
Aha, jag och Ingemar förstod nu att Meija har gått på viltets bakspår (inte så ovanligt för en unghund) men nu kommit underfund med detta och nu var på rätt kurs igen. Skallen blev tätare och tätare och tillslut var drevdjuret i kap och Meija skall gick över till att bli intensivt och tätt.

 
Ingemar hade nästan frusit fast under morgonen på grund av för lite kläder...


och vi tände därför en brasa att värma oss vid.



Den sköna värmen denna brasa gav ifrån sig var kanske anledningen till att vi inte lyckades komma till skott på haren då den gick på repris 2 gånger.
Att det var hare är vi tämligen säkra på p g a följande: 

1.         Meijas skall var mycket mer tätt och intensivt jämfört med hennes tidigare drev på räv och rådjur.

2.         Drevdjuret återvände till nattrajen vid den unga granplanteringen 3 ggr.

3.         Meijas arbete på tapptera var typiska med hardrev.

4.         Drevtiden på över 2 h och en 15 minuter och drevet var aldrig länge bort än 600 meter.


Efter avslutat drev skötte sig Meija exemplariskt och kom tillbaka till oss på sina bakspår.

Vi åkte nu tillbaka till ”krokarna”, samma plats som där gårdagens jakt begav sig, där Meija drev ett kanondrev på morgonen (troligtvis hare) och tyvärr rådjuret på eftermiddagen.

När vi stannat bilen och släppt ut Meija sökte hon ut, dock skall sägas att hon var trött efter morgonens långa drev och det var ingen racinghund direkt.
Efter ca 15 minuter märker jag på peijlen att Meija fått slag, jag blev lite nervös då jag och Ingemar hörde hur rådjur sprang förbi oss inne i skogen precis innan. Tack och lov var det inte detta djur som dragit Meijas uppmärksamhet till sig utan en räv. Hon gick på rävslagen i 45 minuter innan hon var ikapp, och fram till detta arbetade hon mycket lugnt och metodiskt. Ingemar såg hur hon arbetade på rävens slag på grusvägen och han var imponerad över hennes lugna arbetssätt. Efter 45 minuter var hon som sagt i kapp räven och det blev ett riktigt påstick och skallet vittnade om att hon låg nära drevdjuret. Tyvärr tog drevet slut efter bara 10 minuter till min och Ingemars stora besvikelse då vi tyckte vi stod på bra pass båda två.

Det var frost i marken och jag hade min GPS där jag kunde följa precis vart drevet gick och bestämde mig för att gå i Meijas drevspår och se om jag kunde få bekräftat att det var räv och i så fall hitta grytet jag tror den krupit in i. Redan 150 meter in i skogen på Meijas spår fick jag bekräftat att det var räv då jag tydligt såg dess spår i lera och frost. Efter ytterligare 250 meter fann jag legan räven legat i som var en tydlig liten grön fläck i den annars så vita frostiga marken.
Trots att jag tyvärr inte kunde finna grytet tror jag att räven valde att gå under jord, detta grundar jag på att Meija inte valde att arbeta på tappten över huvud taget då hon redan lärt sig att jakten då tar slut. Hon kom alltså tillbaka med en gång och vi kunde åka hem med en händelserik helg i bagaget även om vi inte lyckades komma till skott.

Lördag morgon hade jag och Ingemar bestämt att vi skulle jaga på områdets södra område, Krokarna.

Senast jag och Meija prövade jaktlyckan där tog hon upp räv vilken hon sedan drev i gryt (inlagd på GPS). 

Vi han inte mer än att släppa Meija vid de öppna markerna, vilka vi måste passera för att nå Krokarna, så drog hon i väg och släppte skall inom 2 minuter.

Denna hund verkar vilja jaga allt!!!
Utan att ha sett drevdjuret är jag tämligen säker på att Meija skalla älg. Hon lät på ett sätt jag aldrig tidigare har hört samt att drevet gick runt på minimal yta (gång stånd).

När jag gick på ”ståndet” gick det loss och förflyttade sig 200 meter in i marken. Väl där sprang Meija på (vad vi tror var en hare) och ett enormt påstick var ett faktum.

Drevet var mycket bra och Meijas skall verkligen rann ur henne.
Tyvärr fick vi aldrig se detta drevdjur men vi bedömde att varken rådjur eller räv skulle passera precis intill oss när vi stod och pratat med varandra samt att drevet kom tillbaka 10 minuter senare trots att en annan jaktkollega nyligen stannat med bil, pratat och fört oväsen…

Detta drevdjur drev hon mycket bra och fick tappt efter drygt 1 timmas drev vid ett område där bäcken breder ut sig till en våtmark.

Efter att Meija envist försökt få loss drevdjuret kom hon till slut på inkallning och vi bestämde oss för att prata med Pelle (jaktledaren för älglaget) då han också var på området och jagade rådjur med hans svåger och dennes drever.

Meija tillbaka efter morgonens första drev, här tillsammans med Ingemar

Efter att vi träffat dessa jägare, vilka kan dessa marker som deras egen ficka, bestämde vi oss för att försöka få upp ytterligare ett drevdjur på benen.

Jag, Ingemar och Meija gick in och släppte och det dröjde inte länge innan ett nytt drev var igång. Denna gång sprang Meija på rådjur och kunde inte låta bli…

Skallet vid detta drev var (tack och lov) lite grövre och inte alls lika intensivt som morgondagens drev.

Det som var fantastiskt bra, mitt i alla berövelsen, var att Pelle stod uppe vid vägen när rådjuret kom och kunde ta Meija mitt på löpan innan drevtiden passerat 15 minuter.

När jag kom upp till Meija såg hon mycket skamsen ut då hon vet vad jag tycker om detta med rådjur.
Troligen är det så att Meija har en mycket stark jaktlust och kan ännu inte låta bli rådjuren i de fall hon får se deras vita speglar guppa iväg i skogen. 

Meija tappade jaktlusten efter detta och det var tydligt att hon inte ville söka ut något mer och vi avslutade därför denna jaktdag.  Bortsett från debaclet med rådjursdrevet var morgonens drev, så länge det varade, helt fantastiskt där Meija låg nära viltet under större delen av drevet med tätt och mycket fint skall.

Imorgon prövar vi området vid Fjäll igen, åter kommer med rapport om detta senare.