stovarblogg

Denna bistra och kall söndagsmorgon var Ingemar, Meija och jag tillbaka på markerna vid Fjäll igen.
Vi valde att inte låta Meija söka ut direkt från bilen idag utan beslöt att ha henne i koppel tills vi kommit in i skogen en bit.

Tillbaka vid Fjäll, vy över ett kallt hygge där jag under fjolåret såg harspår.

Väl på plats släpptes Meija lös och hon försvann ganska snart efter att tittat till oss några gånger. Snart började Meija släppa väckskall och vi trodde att det snart skulle bli påstick på hare, räv eller i värsta fall rådjur. Hon fick dock stora problem då slagen gick in i en ung granplantering och bortsett från de få väckskallen hon tidigare släppt ifrån sig var hon nu helt tyst. Jag och Ingemar var förståss hoppfulla och trodde att ett upptag var i antågande. Därför blev vi lite besvikna när vi såg att Meija lämnade granplanteringen och nu gick tillbaka på sina bakspår. När hon var tillbaka där hon först släppte väckskall gav hon åter ifrån sig ett skall.
Aha, jag och Ingemar förstod nu att Meija har gått på viltets bakspår (inte så ovanligt för en unghund) men nu kommit underfund med detta och nu var på rätt kurs igen. Skallen blev tätare och tätare och tillslut var drevdjuret i kap och Meija skall gick över till att bli intensivt och tätt.

 
Ingemar hade nästan frusit fast under morgonen på grund av för lite kläder...


och vi tände därför en brasa att värma oss vid.



Den sköna värmen denna brasa gav ifrån sig var kanske anledningen till att vi inte lyckades komma till skott på haren då den gick på repris 2 gånger.
Att det var hare är vi tämligen säkra på p g a följande: 

1.         Meijas skall var mycket mer tätt och intensivt jämfört med hennes tidigare drev på räv och rådjur.

2.         Drevdjuret återvände till nattrajen vid den unga granplanteringen 3 ggr.

3.         Meijas arbete på tapptera var typiska med hardrev.

4.         Drevtiden på över 2 h och en 15 minuter och drevet var aldrig länge bort än 600 meter.


Efter avslutat drev skötte sig Meija exemplariskt och kom tillbaka till oss på sina bakspår.

Vi åkte nu tillbaka till ”krokarna”, samma plats som där gårdagens jakt begav sig, där Meija drev ett kanondrev på morgonen (troligtvis hare) och tyvärr rådjuret på eftermiddagen.

När vi stannat bilen och släppt ut Meija sökte hon ut, dock skall sägas att hon var trött efter morgonens långa drev och det var ingen racinghund direkt.
Efter ca 15 minuter märker jag på peijlen att Meija fått slag, jag blev lite nervös då jag och Ingemar hörde hur rådjur sprang förbi oss inne i skogen precis innan. Tack och lov var det inte detta djur som dragit Meijas uppmärksamhet till sig utan en räv. Hon gick på rävslagen i 45 minuter innan hon var ikapp, och fram till detta arbetade hon mycket lugnt och metodiskt. Ingemar såg hur hon arbetade på rävens slag på grusvägen och han var imponerad över hennes lugna arbetssätt. Efter 45 minuter var hon som sagt i kapp räven och det blev ett riktigt påstick och skallet vittnade om att hon låg nära drevdjuret. Tyvärr tog drevet slut efter bara 10 minuter till min och Ingemars stora besvikelse då vi tyckte vi stod på bra pass båda två.

Det var frost i marken och jag hade min GPS där jag kunde följa precis vart drevet gick och bestämde mig för att gå i Meijas drevspår och se om jag kunde få bekräftat att det var räv och i så fall hitta grytet jag tror den krupit in i. Redan 150 meter in i skogen på Meijas spår fick jag bekräftat att det var räv då jag tydligt såg dess spår i lera och frost. Efter ytterligare 250 meter fann jag legan räven legat i som var en tydlig liten grön fläck i den annars så vita frostiga marken.
Trots att jag tyvärr inte kunde finna grytet tror jag att räven valde att gå under jord, detta grundar jag på att Meija inte valde att arbeta på tappten över huvud taget då hon redan lärt sig att jakten då tar slut. Hon kom alltså tillbaka med en gång och vi kunde åka hem med en händelserik helg i bagaget även om vi inte lyckades komma till skott.