"Jag skjuter väl inte mina filmstjärnor"
Idag har jag varit ute och jagat med Meija på mina marker i Fjäll, det var utlovat minusgrader och uppehåll (SMHI). Det visade sig bli plusgrader med nederbörd (efter någon timma).
Meija tog upp direkt vi kom till skogen och det var självklart rådjur. Drevet gick 400 m rakt ifrån mig och Meija drev med grovt skall och släppte efter endast 3 minuter och kom tillbaka till mig. Det grövre skallet har jag nu lärt mig kommer när hon driver just rådjur. Efter detta ägnade vi nästkommande 4 timmar till att få fatt på någon hare utan resultat. Meija sökte ut mycket bra m a s p både distans och tid men fann inget vilt. Jag hade nästan gett upp när jag bestämde mig för att pröva vid en ungskog i kanten av ett hygge där jag vet att det funnits hare tidigare under året.
När jag fyllt upp min sista kaffeskvätt ur min termos skrek Meija i. Det här var något annat än morgondagens grova skall, ett riktigt "påstick". Denna hare drev Meija i 45 minuter med bara kortare tappter och drevet buktade trångt och gick på repris. Jag tog mig in på drevet och vid 2 tillfällen gick drevet förbi mig på kortare håll än 10 meter. Det var en fruktansvärt tät terräng vilket gjorde det next intill omöjligt att ta sig fram. När jag stod där funderade jag på om jag verkligen skulle skjuta haren om den kom i pass, jag bestämde mig för att låta bli. När man jagar in en unghund känns det som att hararna gör större nytta levande än döda.
För att citera en stövarjägare från Koppom, vilken fick frågan varför hans inspelade jaktvideos inte innehöll scener där haren sköts,
"Jag skjuter väl inte mina filmstjärnor"
Meija i Fjäll
